Skip to content
Ursprungligen publicerat på Nordfront.se.
Det var några år sedan jag läste Derek Hollands bok med titeln ”Den politiske soldaten”. Jag minns att jag inte riktigt tyckte att boken levde upp till det goda rykte som den hade och jag har ett vagt minne av att det kanske fanns ett överdrivet fokus på andlighet och kristendom som inte föll mig i smaken. Själva begreppet ”politisk soldat” – som först ska ha använts av Joseph Goebbels – gillar jag dock skarpt och det är ett koncept som jag tänkte resonera kring i den här artikeln.
Fanatism
Som jag ser det är en politisk soldat både fanatisk och rationell. Fanatismen bottnar i en stark idealism och moralisk övertygelse om att det vi kämpar för är rätt. Denna fanatism kommer delvis från den rent subjektiva uppfattningen att VÅRT folk far väldigt illa av mångkulturen och att det inte ligger i VÅRT INTRESSE att bli utbytta och undanträngda av andra folkgrupper. Men det finns enligt mig också en objektiv komponent där vårt folk faktiskt ob
Liberalisering och radikalism. I ganska
stora delar av den nationella rörelsen är detta verkliga så kallade
trigger-ord. Allt för många tämligen sunda nationella partier har
liberaliserats till oigenkännlighet under åren, med Sverigedemokraterna
som det mest tydliga exemplet. Ingen sant nationell vill tillhöra en
liberal eller liberaliserad rörelse. I retoriken blir ibland därför
idéer, individer och hela organisationer bedömda enligt mottot att ju
mer radikalt det är, desto bättre och mer renlärigt.
Jag håller personligen helt klart med om att detta resonemang i vissa
aspekter kan vara en bra värdemätare. Exempelvis är ställningstaganden,
eller för den delen uteblivna sådana, i både ras- och judefrågan en
mycket sund sådan värdemätare. En annan huruvida man ”slår högerut” med
avståndstagande kring de som faktiskt är mer radikala än en själv eller
inte. Ett tredje exempel där det kan vara lämpligt att avgöra någons
verkliga motiv utifrån denna värdemätare är när det kom
